Ja nu kommer det ett litet bildregn här igen. Så blir det när man är kass på att blogga. Livet sen senast har typ bestått av att vara mamma, jobba, planera bröllop och renovera. Nu är dock det mesta klart inför bröllopet i Juli vilket är skönt. I veckan blir det provsmakning av menyn och veckan därefter ska klänningen som hänger och väntar på mig hos skräddaren sys upp litegranna. Skönt att vi har varit ute i god tid.

 

 Äter glass i solen medan morsan sliter med grävningen av bredbandet. Vilket bland annat innebar att lyfta plattor, gräva, fylla igen, platta till och lägga plattorna igen. Satan i gatan vilket jobb att dra in fiber i kåken alltså.

 

 

Mycket jobb med bredband som sagt.

 

 

Det vart valborg och vi var bortbjudna till några kompisar i Tillberga. Men dagen innan blev Céline sjuk så vi fick fira valborg i vår ensamhet här hemma fast en brasa hann vi faktiskt med.

 

 

Klättermajan.

 

 

Tjejen som älskar att "pajka boll"

 

 

Fröken klädde upp sig i "Rapphe Lauren" för det vankades dop för lille Malcolm.

 

 

Céline testar "rekvisitan" till bröllopet.

 

 

Mamma och jag hann med vårruset i år också.

 

 

Jag pysslade ihop en liten morsdagpresent till mammi också. Vad gillar ni godisarna nere i högra hörnet?

 

 

Det vankades snart bröllop och jag fick den stora äran att göra kortet till det fina brudparet.

 

 

Céline fick en hel låda med duplo av sina kusiner. Gissa om någon (några) var glada.

 

 

Kvalitetstid med bästa syster.

 

 

Min pappa får sina roliga ryck ibland. Här dansar han in i hatt på jobbet (Jag har den stora äran att få jobba ihop med både min mamma och pappa).

 

 

5 träd som äntligen är borta från tomten (gissa om vi fick space) och ett stycke ommålad lekstuga. Den var typ mossgrön och ful innan. Nu är den pastellgul och vit. Nu ska bara insidan renoveras klart också. Pheew.

 

 

Slottsbröllop på G och barnlediga en hel helg för första gången på ett år kanske?

 

 

Vackraste Ida och Mårten.

 

 

Jag orkar knappt perfektionen på denna fina familj alltså :-) Så glad att jag fick vara med och fira deras stora dag.

 

 

På söndagen efter bröllopet fick vi äntligen träffa våran efterläntade tjej som tyvärr blivit sjuk och fått tillbaka sin dumma öroninflammation.

 

 

Vi premiäråt på våran renoverade uteplats. Maten smakade sju gånger bättre ute på uteplatsen kan jag lova. Nu ska jag fortsätta kurera mig för nu när prinsessan blivit frisk så har såklart jag åkt på samma som hon hade. Öroninflammation. När jag var liten hade jag örinflammation minst 1 gång om året men sen har jag varit rätt förskonad i vuxen ålder. Kanske fått det vart tredje år i vuxen ålder. Tills Céline kom och blev öronbarn och jag blir smittad varje gång. Vi och våra elaka öron... Bara dom som har haft riktiga öroninflammationer vet hur förjävligt det är. Jaja nu till kurering och kika klart på prinsbröllopet på TV.

 

Förra helgen kom Patriks föräldrar och mormor och hjälpte oss att fälla ett kastanjträd på framsidan av huset. Vilket jäkla jobb det var alltså! Vi har velat ha bort det sedan vi först kom och tittade på huset eftersom vi förstod redan från början att det skulle bli mycket jobb med det trädet. Och prio ett som småbarnsförälder ligger tyvärr inte i att rensa upp träd och grenar efter ett träd som står i blom någon månad om året. Tyvärr. Vi fick nämligen någon typ av utskällning av en granne (en äldre herre som säkerligen bott på gatan sedan husena byggdes -62) när vi stod där med motorsågen som bäst och sågade ner det. Nu skrattar man ju bara åt det men just då vart jag faktiskt ledsen. Det är bland det värsta jag vet när äldre människor ska stå över en och tänka "typiskt unga människor som inte förstår/kan någonting". Men vem är han att säga vad vi ska ha och inte ha på VÅRAN tomt egentligen? Det är ju absurt. Efteråt kommer man på så mycket man skulle ha svarat emot. Men samtidigt är jag glad att vi inte kläckte ur oss något i stundens hetta för det sista man vill är att bli osis med grannarna. Det verkar ju iof inte bekomma honom. Haha. Nåväl nu är det borta forever och kommer aldrig mer igen.. Om inte granngubben känner för att åka och leta upp alla delar och spika upp det igen det vill säga ;-)

 

 

 

Och i allt detta bestämde sig lillstumpan för att kasta ner spadar i brunnen. Som tur var hade två av tre spadar öglor på sig så att farmor kunde fiska upp dom två spadarna med hjälp av en lina med en krok på. Och där tjänade vi tjugo spenn och lite soppapengar. Wihooow 😜

Long time no see! Här hemma är vi i full färd med att planera vårt bröllop i juli. Kyrkan har varit bokad sedan ett år tillbaka men ändå känns det som att man har för kort med tid på sig, herregud. Egentligen hade vi tänkt gifta oss förra sommaren men då var kyrkan fullbokad. Är det inte lite sjukt att behöva boka en kyrka 1 år i förväg. Eller så är det väl så det är men att jag inte hänger med i den "världen" liksom :-P Jaja nu ska det i alla fall bli av. Bilder på inbjudningarna kommer så småning om.

 

Så länge får ni nöja er med lite bilder på snäckan från dom senaste veckorna.

 

 

Jag vet att vissa av er väntar på bilderna av huset. Men ni får vänta lite till. Vill först berätta om hur vi "hittade" huset. Jag tycker det är en ganska så festlig historia. Det började med att vi sålde våran bostadsrätt utan att veta vart vi skulle ta vägen någonstans om 3 månader. Vi visste vilket område vi ville bo i, Hökåsen, och vi ville inte bo någonstans än just där. Så vi hade ju inte så mycket hus att välja mellan på Hemnet direkt. Jag knarkade verkligen Hemnet. Och så en dag kom det ut en enplansvilla för ett helt okej utgångspris precis där vi ville bo. Jag kände mig supernervös inför denna visning då jag verkligen kände innan att det här huset vill jag ha. Ligger perfekt, enplanshus och inte för stort. Vi gick på visningen. Tillsammans med typ 100 pers till. Det var en sån där perfekt försommardag då solen sken på himlen och tomten stod i blom, det hjälpte ju inte direkt till. När vi kom hem var jag jätteledsen för jag förstod ju att vi inte skulle ha en suck med så många på visningen. Dessutom ville vi renovera massa om vi skulle flytta dit ändå och huset var relativt nyrenoverat men ändå inte vår stil, så det var lite mycket pengar egentligen när man vill göra om hela huset. Helst ville vi ha ett renoveringsobjekt så vi kunde få allt nytt och helt som vi ville. Men vi ville ju åt läget.

 

Mycket riktigt ringde mäklaren på förmiddagen nästa dag och sa att det redan var 4 som lagt bud. Och där var vi out of the game redan liksom. Jag var deppig och dagarna gick. Jag började få lite panik... vart skulle vi bo? Det tar ju oftast en stund innan man får tillträde när man väl köpt en bostad också. Inte kom det ut några hus heller. Jag fick nog, jag var fortfarande mammaledig så jag åkte till jobbet och skrev ut 200 lappar där vi i princip skrev och frågade om dom gick i säljatankar för vi var intresserade av boende i detta område. Jag tog Céline med mig i bilen och parkerade i Hökåsen tog ur hennes vagn och så började vi gå gata upp och gata ner i två dagar och la i brevlådor till hus vi kunde tänka oss att bo i (mest i enplanare då det var det vi helst ville ha), kände mig som en mupp såklart.

 

Gick förbi huset som jag så gärna ville ha och blev ledsen och skrev ett sms till Patrik "Det var ju här vi skulle bo" Han svarade "Jag vet, jag känner likadant" bredvid det huset står 10 likadana hus efter varandra och jag lade såklart i alla dom husens brevlådor. Men jag tänkte att ingen kommer någonsin svara egentligen (speciellt inte på just DEN gatan med ett stort G), men nu har jag i alla fall gjort något istället för att sitta på röven och vänta på att ingenting händer och att tiden bara går. Det ringde en till Patriks mobil redan på kvällen men det var ett hus med källare på andra sidan Hökåsen som ville ha alldeles för mycket så vi tackade nej. Jaha det var väl vår ända chans tänkte jag.

Två dagar efter ringer patrik i vanlig ordning och berättar att han är på väg hem från träningen. Och justja någon hade pratat in på telefonsvararen om ett hus som han ev. tänkte sälja där vi lagt en lapp. "-Vart?" frågade jag. Det hade han inte hört. När han kommer hem lyssnar vi av telefonsvararen tillsammans igen och jag hör då att det är grannen till huset vi så gärna ville ha. Jag tror aldrig jag blivit så glad, bara hoppade omkring i lägenheten. Det kan ju inte vara sant?! Patrik ringde upp han som skulle sälja huset. Det var sant och han berättade att han dessutom ville ha 1 miljon mindre än grannhuset som precis sålts eftersom att detta hus var ett renoveringsobjekt. Jag dog av lycka. Vänta här nu liksom, ett hus precis på det stället vi ville bo OCH vi kommer kunna få det att se ut precis som vi vill ha det. Vi slipper budgivningar och allt sånt. Det var bara för bra för att vara sant, men det var helt sant! 

Vi fick komma och kolla i huset. Mycket riktigt så var det ett rejält renoveringsobjekt. Inte bara det utan det stank rök i hela huset och taken var gula av nikotin. Men vi såg potentialen! Det enda problemet var att vi inte kunde få tillgång till huset förrän i oktober vilket betydde att vi var tvungna att mellanlanda hemma hos mamma och pappa ute på landet i nästan några månader. Och att vi skulle få ta hand om/kasta alla möblerna i huset. I och med att det var en sån bra affär så gick vi givetvis med på det. Tiden gick och i oktober fick vi nycklarna. Samma eftermiddag/kväll fick vi låna ett släp och åkte och kastade nästan alla möbler. Fattar inte hur vi hann. Sen började 2 månader av total renovering. Under dom 2 månaderna så kämpade vi alla i blod, svett och tårar vill jag lova.

 

 

 

Två av mina favorittjejer. Min vackra mor och min dotter.

 

 

Julen var bra men som alla våra julaftonar så är alltid någon av oss sjuk. I år var det dock bara en och det var lilla Céline. Så stor del av dagen gick åt att trösta och krama om henne. Mammas lilla sjukling. Jag hade hoppats så att hon skulle få vara frisk som en nötkärna nu när hon ska vara hemma från dagis 2 veckor, men icke. Nu är jag även smittad som vanligt. Har fasiken aldrig varit så här mycket sjuk och så här SJUK varje gång jag är sjuk också som detta första år Céline går på förskolan. Det är alltså ingen myt att man nästan får vara hemma mer från jobbet än vad man jobbar under första dagisåret ens barn går. Just det vi har förresten flyttat in i huset nu! Vi flyttade in 2 dagar innan julafton.. men mer om det i ett annat inlägg eftersom att det är endel att catcha up sen sist, med tanke på att det i det inlägget var bilder på ett badrum med stora hål i grunden.. haha.

Det går framåt i bygget. Nu är brunnarna i badrummet på plats. 

Den här helgen har vi hunnit med att byta ett fönster i köket. Jag är så himlans nöjd med det! Tids nog ska vi byta ut allihopa. Sedan har vi rivit en vägg i Célines blivande sovrum så hon fick ett större rum. Vi tog nämligen bort en garderob brevid som ändå inte skulle kommit till någon nytta. Det är viktigt för mig att ha henne i det sovrummet som är närmast vårat. Det kommer bli så bra så. Imorgon fortsätter rörmokarna med blivande badrummet också. 

Det är mycket som händer i livet här just nu. Vi har nämligen blivit med hus. Jag kan inte ta in i min skalle att vi nu har en egen enplansvilla i ett underbart område här i Västerås. Min dröm har alltid varit att mitt barn ska få växa upp i detta område då jag själv alltid ville bo där när jag var liten. I huset som vi har köpt är det knappt något gjort i sedan det byggdes 1963 då samma kvinna haft det i alla år. Så ja ni förstår ju att det är endel att göra. I princip ALLT. Rotrenovering. Förra veckan rev vi typ 5 stycken väggar. Just nu håller vi på att dra om all el. I morgon kommer rörmokarna och bilar samt drar om alla rör och sätter i nya brunnar. En av altandörrarna ska sättas igen och fönster i kök och badrum ska bytas dom närmaste dagarna. Resten av fönstrena får vänta tills det blir varmare igen. Så just nu är det massa underarbete som sker liksom. Längtar till vi får börja göra lite finare saker som typ tapetsera fondväggarna eller sätta upp det nya köket vi beställde i går. Fördelen med att köpa ett renoveringsobjekt är ju att man kan få det helt i sin smak. Men ja det är det ju sjukt mycket arbete och väntetid men der är det värt :-)

 

När vi ändå "bara" var typ 10 mil ifrån så åkte vi även förbi vårat favorithak Smultronstället och käkade glass. Det regnade ju och var dåligt väder.. Perfekt när man ska till smultronstället för det betyder typ ingen kö alls. Jag vet 20 mil plus köa för glass.. Behöver jag ens säga hur mycket vi gillar glass då? ;-) förra året så tänkte jag "nästa år kommer Céline kunna sitta här i egen stol och äta en egen glass" njaa riktigt så långt har vi inte kommit.. Hon är ju väldigt svårflirtad när det gäller att äta denna ungen. Men hon smakade iaf på jordgubbarna som låg på hennes pannkaksglass. Haha nästa år kanske?