Förra helgen kom Patriks föräldrar och mormor och hjälpte oss att fälla ett kastanjträd på framsidan av huset. Vilket jäkla jobb det var alltså! Vi har velat ha bort det sedan vi först kom och tittade på huset eftersom vi förstod redan från början att det skulle bli mycket jobb med det trädet. Och prio ett som småbarnsförälder ligger tyvärr inte i att rensa upp träd och grenar efter ett träd som står i blom någon månad om året. Tyvärr. Vi fick nämligen någon typ av utskällning av en granne (en äldre herre som säkerligen bott på gatan sedan husena byggdes -62) när vi stod där med motorsågen som bäst och sågade ner det. Nu skrattar man ju bara åt det men just då vart jag faktiskt ledsen. Det är bland det värsta jag vet när äldre människor ska stå över en och tänka "typiskt unga människor som inte förstår/kan någonting". Men vem är han att säga vad vi ska ha och inte ha på VÅRAN tomt egentligen? Det är ju absurt. Efteråt kommer man på så mycket man skulle ha svarat emot. Men samtidigt är jag glad att vi inte kläckte ur oss något i stundens hetta för det sista man vill är att bli osis med grannarna. Det verkar ju iof inte bekomma honom. Haha. Nåväl nu är det borta forever och kommer aldrig mer igen.. Om inte granngubben känner för att åka och leta upp alla delar och spika upp det igen det vill säga ;-)

 

 

 

Och i allt detta bestämde sig lillstumpan för att kasta ner spadar i brunnen. Som tur var hade två av tre spadar öglor på sig så att farmor kunde fiska upp dom två spadarna med hjälp av en lina med en krok på. Och där tjänade vi tjugo spenn och lite soppapengar. Wihooow 😜