Vanligtvis så brukar jag alltid uppdatera om Céline den 25:e varje månad. Men nu när hon är 1 år och allt mer bröjar bli en egen liten individ så känner jag inte att jag vill skriva ut mer om hennes utveckling när hon inte kan välja själv.

I stället ska jag denna gång skriva om hur jag tycker att mitt första år som mamma har varit. För det första så var det ju mycket mer "jobb" än vad jag kunnat ana innan. Men samtidigt har livet blivit så mycket mer till det bättre. Den största förändringen är väl att innan jag fick barn så var festa i princip det enda jag gjorde på helgerna. Och jag minns att jag var orolig när jag var gravid över att få lägga hela det livet bakom mig när mitt barn skulle komma. Varpå Patrik sa att jag självklart skulle få gå ut på vissa helger om jag ville det, inte varje helg i månaden men kanske en helg. Han kunde ju vara hemma med bebben. Jag tänkte pheew vilken tur. Men det var då det! Så fort Céline kom upp på bröstet och jag kände den där overkligt starka kärleken direkt till mitt barn och tårarna bara rann och rann av lycka så kände jag direkt att det andra livet låg bakom mig.

 

I 3 månader gick jag bara omkring i en bebisbubbla. Jag glömde att äta, dricka, dusha och allt sånt där man gör varje dag. Allt som fanns i mitt huvud var att göra allt för att min dotter skulle trivas och ha det absolut bästa. När jag skulle testa ta ett glas champagne några månader efter förlossningen (det var ca ett år sedan jag hade smakat på alkohol sist då) så tog jag ca tre munnar, blev lite tipsy och sen kände jag bara NEJ! Jag vill ha 100% kontroll. Min dotter är bara så här liten en gång i livet liksom. Och jag vill vara här 100% av den tiden HELA tiden. Hon litar på mig och vem är jag att svika henne när det är jag som har fött henne till detta liv? Nu är jag inte emot alkohol och så men jag tycker absolut inte att småbarn, alkohol, festa och bakfylla går ihop. Då kanske man skulle ha väntat lite känner jag. Jag är så himla glad att jag känner så här. Att det blev så. För mig så betyder det att jag var redo att bli mamma. Därmed har jag absolut inte sagt att jag aldrig kommer att festa igen men det kommer att få vänta ett tag till.

Annars så känner jag mig mycket starkare än vad jag trodde att jag var innan. Jag trodde aldrig innan jag fick barn att jag skulle klara av att gå upp om nätterna och sedan funka som en rätt schysst morsa om dagarna. Nu är hon ju över året och gudskelov så behöver vi inte gå upp mer om nätterna och mata och sånt där som när hon bara var några månader. Jag tror man som mamma blir ganska chockad över vad man klarar av liksom. Något jag även märkt detta år är att man som mamma (Nu kan jag bara tala om mig som mamma just för att jag är ju en mamma och inte en pappa) är ett dåligt samvete. Är det inte att man inte har hunnit gå ut på hela dagen och lekt så är det att man inte hunnit laga mat och fått ge barnet en burk med mat i stället. Det är alltid något.. men så gissar jag att det alltid kommer att vara men att det hela tiden blir av olika anledningar. Någonting säger mig att detta bara är början och att det första året av ens barns liv är lekande lätt emot vad det kommer att bli ;-)

Jag skulle kunna skriva så mycket mer men i det stora hela så har jag på det här året inte bara vuxit som en person utan som en mamma. Jag älskar min dotter mer än allt annat på denna jord och är superstolt över henne. Så där stolt som bara en förälder kan bli över just sitt barn ♥