Fyfan jag måste få berätta. Jag kom nyss hem från affären som ligger en bit bort i från där vi bor. Jag gick dit själv då älsklingen är på träning. Normalt sett brukar jag inte vilja gå själv här på detta område som vi bor på. Men nu är det ju ljust ute och så där. Innan jag berättar om vad som hände så vill jag först berätta om stället vi bor på i Västerås:

Är man uppfödd i Västerås som jag är så flyttar man normalt inte till detta område vi bor på då det är känt som ett rätt stökigt ställe, men nu var det så att jag blev ihop med en kille för ett år sedan som kommer från Katrineholm och som flyttade hit pga fotbollen för fyra år sedan - alltså han visste inget om områdena här i V-ås. Aldrig trodde jag att jag skulle bo på ett område som detta, speciellt inte som min första lägenhet men nu när jag har bott här i mer än ett halvår vill jag inte flytta för lägenheten är typ 4:a år gammal och superfin, endast jag och Patrik har bott i den. Plus att den är stor och har en skitbra planlösning och egen tvättmaskin har vi och även torktumlare.

Hur som helst så hände det något jag tyckte var obehagligt i dag, kanske inte lika obehagligt som den gången jag och Patrik kom hem från en middag och märkte att en man stod och stirrade på oss och vi båda kände obehag och började springa upp för vår trappa och in och låste snabbt och nån timma senare var min bil snodd, men ändå obehagligt. När jag stod inne i affären och kollade på frallorna så fick jag en känsla av att någon stog bakom mig så jag vände mig om och där stod en snubbe i 45-årsåldern och läste (läs skrek) på lappen över mig: - 5 för 10 kronor?! Varför inte 50 för 100 kronor?! Eller varför inte 2 för 4:a kronor? Vänlig som jag är log jag och pep fram ett : -Jaa jag vet inte... - Ja! De vill väl att man ska bli tjock!! Skrek han och jag började känna mig illa till mods.. Jag kollade runt om ingen annan hörde hur han skrek men alla var upptagna med att plocka sina varor ifred. I vanliga fall skulle inte detta ha stört mig, tvärtom jag tycker om när folk är öppna och pratsamma! Men just denna gubbe skrämde mig, hans underliga sätt och hans ögon.

Han babblade på och på om mackor och allt vad det var och jag stod och skruvade på mig. Jag ville inget hellre än att gå där ifrån. Men hur gör man då? Till slut ursäktade jag mig och gick mot tidningarna, men han följde efter. Nu började jag svettas och bli nervös. Jag sprang runt hyllan och gömde mig och lossades att jag kollade på olika kakor. Efter, vad som kändes som ett långt tag så gick jag fram mot kassan och där stod han fortfarande och vände sig om och tittade på mig på ett läskigt sett. Jag vände mig snabbt om och tog upp en tidning. När jag vände mig nästa gång hoppades jag innerligt att han skulle vara försvunnen och nu var han det! När jag sedan handlat mitt och betalat så kom jag på att jag varit så förvirrad att jag glömt en påse så jag tog mina varor så gott det gick och bara gick snabbt. När jag kom ut från dörrarna står han där med sin cykel och väntar på mig? - Eyyyy tjejen men mackorna skriker han. Jag tar av ren reflex upp min mobil och ringer mamma. Jag vågar inte titta bakåt. Tuuut tuuut inget svar. Jag lägger på och vänder mig om och märker att han äntligen är borta. Jag springer nästan hem livrädd för att han ska dyka upp igen. Men som tur var kom han aldrig. Nu sitter jag bara och väntar på att det ska börja rycka i vårat hantag då det har hänt flera gånger att någon gjort det. Dock har vi inte något öga så att vi kan se ut. Han var en sådan som säkert skulle kunna vara en som gör det.

Usch. Riktigt obehagligt.