Jag trodde när jag var mindre att han hette Daniel och jag blev "kär" i honom på min absolut första skoldag när jag var sju år. Jag har gamla dagböcker där det står hur "kär" jag var i honom och om jag skulle fråga chans. Sen tog jag äntligen mod att fråga honom i femman. Och svaret vart ja. Sen vi var ihop i 1 år tror jag. Det tog slut dels för att jag bytte skola och dels för att jag tröttnade på honom som dom flesta i den åldern nog gör efter ett tag.


I dag vet jag bättre. Det kanske låter som en klyscha men faktiskt så är min nuvarande pojkvän/sambo Patrik den enda som jag verkligen varit/är riktigt kär i. Den kärleken som jag känner för honom är helt obeskrivlig. Vi är liksom gjorda för varandra och INGET skulle kunna komma emellan oss. Vi har liksom växt ihop dom här 3 åren. Han är min själsfrände, han äger hela mitt hjärta och jag skulle allvarligt talat kunna dö för honom, för utan han är jag förlorad. Och i dag vet jag inte hur jag har kunnat leva utan honom innan, det känns liksom som att det har varit vi två för alltid. Han är den absolut finaste människan jag någonsin träffat i mitt liv och att jag har haft den turen att få honom är helt ofattbart för mig än i dag.