Jo de är sant. Om jag inte hade träffat Patrik i februari förra året hade jag åkt till L.A direkt efter studenten förra sommaren. Jag skulle ha varit Au pair. Jag har alltid älskat USA. Nästan sjukligt mycket. Hela mitt undgomsrum var fullt av USA-grejer. Och L.A var självklart favoritstället. I sex år tjatade jag på mamma och pappa om att få åka dit. Jag drev dom till vansinne med mitt EVIGA tjatande. I februari 2005 fick dom nog och gick med på att beställa resan till Cali. Min största dröm gick alltså i uppfylldelse och det var en sådan underbar känsla. Inget slår den. Förrutom när vi satt på planet 1:a juni 2005 på väg till LAX. Vi var där i två veckor och gjorde nästan allt som man ska göra om man åker till kalifornien. Vi var i O.C, på NBC, Universal studios, Disneyland, vax-museumet, walk of fame, Beverly hills, Coast plaza osvosv. Sen så shoppade jag för ja gud vet hur många tusenlappar.

Jag kommer aldrig att kunna tacka mina föräldrar nog för det dom gjorde. Det är det BÄSTA som har hänt i hela mitt liv. Tiden som gick efter resan fick jag ännu en dröm och det var ju så klart att flytta dit en dag. Vi ringde om high school och college men mamma tyckte ändå att jag skulle vänta tills efter studenten och det var en plåga för mig men jag drömde vidare. Och det var så gott som bestämt att jag skulle fixa familj i L.A direkt efter studenten. Men sedan så träffade jag ju Patrik i februari trots att jag hade bestämt för mig själv att jag verkligen inte ville ha något förhållande med någon då mina drömmar var starkare än att binda mig här istället. Därför var jag väldigt dissig mot killar, även Patrik. Men han gav inte upp så jag gav in efter ett tag och blev så kär att mina drömmar bara försvann. Eller det har dom egentligen aldrig gjort, jag har bara haft fullt upp med min kärlek för Patrik och allt nytt och spännande i mitt liv med han så drömmarna om L.A har lixom gömts undan.

Jag kan inte fatta att det har gått fyra år sedan jag var i L.A, det känns som att det var förra året. Jag kommer aldrig kunna förklara för er eller någon annan hur känslan var för mig att åka dit och uppleva detta som jag drömt om i så många år. Jag var besatt av att få åka dit och gav mig verkligen inte. När vi skulle åka hem från USA så grät jag hela natten och när vi väl var på flygplatsen svimmade jag så ambulansen fick komma och jag fick åka rullstol till planet och så vidare :P Snacka om starka känslor där.

Efter att tiden har gått med Patrik och hela den där nyförälskelsen har lagt sig lite, för det gör den ju för alla. Jag älskar honom mer än allt i hela mitt liv, missförstå mig inte men jag är inte head over heals längre så att säga. Allt handlar inte om honom utan nu har drömarna fått kommit fram lite igen. Vi har nu bestämt oss för att åka dit nästa sommar? Och han ska få uppleva allt det underbara jag fick uppleva när jag var där. Även om inte det är en dröm för han liksom. Men han vill ju verkligen dit och uppleva det.

Hade inte Patrik varit bunden till fotbollen så hade vi nog provat på att flytta dit han och jag. Men vi får se.. kanske någon gång i framtiden? Det får bli min nästa dröm. Eller rättare sagt det ÄR min största dröm :-)